Jerry
Förra året, under den tiden som skulle kunna beskrivas som senhöst (alternativt förvinter) så jobbade jag ett kvällspass på en restaurang i Gamla Stan. Vi hade slutat några minuter senare än vanligt och jag hade således missat min 23.00-buss och såg fram emot att spendera en halvtimme i väntan på nästa i 2°C och snöblandat regn.
Medan jag sitter på den kalla träbänken och koncentrerat scrollar upp och ner i Facebookflödet på min telefon i förhoppning om att tiden ska gå snabbare, så ansluter sig ytterligare en person i väntan på bussen. Han pekar på måsarna och fisktärnorna och observerar högt att de slåss om samma tallrik pommes som någon berusad människa tappat ut över asfalten. Jag känner mig tvingad att engagera i konversationen eftersom jag är den enda människan han kan ha adresserat med sin observation. Vi pratar om livet i allmänhet medan vi väntar på bussen. Han hade just varit på bio, jag hade ju alltså precis slutat mitt skift, och vi diskuterade patriarkatet och samhällsstrukturer. Han presenterade sig som Jerry och insisterade på att jag gjorde honom sällskap på bussen.
Bussen hann knappt starta innan Jerry, på tal om patriarkatet och det faktum att vi var på en buss, poängterade att om vi varit i Indien så hade risken att han kunde ha våldtagit mig varit ungefär 50/50. För det säger statistiken. Resterande delen av den halvtimmeslånga bussfärden kändes ännu lite obekvämare än den gjort innan.
Idag träffade jag Jerry igen. Han stod bakom mig i kön på ICA och gav mig en utläggning om deras utbud av amerikanska läsker.