Helt plötsligt så inser du att personen som sitter mitt emot dig på mötet är en dejt som du helst inte vill se igen
Jag har funderat över det här med hur världen sakteliga krymper runtomkring oss, ju djupare in i de mörka skrymslena i själen internet nästlar sig. Det talas ju vida om netikett, att ens chef lätt kan googla fram dina pinsamma festbilder från 2011, och att en del tvingats att ha sin facebook granskad under arbetsintervjuer. De flesta har nog lärt sig vid det här laget att allt behöver inte läggas upp på sociala medier, och vill man diskutera chefens inkompetens eller BDSM, så görs detta med fördel anonymt.
Men så kommer vi till det här med nätdejting. Alla gör det. Alla blottar på ett eller annat vis lite av sitt innersta. Vissa lägger upp avslöjande bilder, andra öppnar upp till främlingar om personliga tankar och erfarenheter, och några beter sig som svin. Några möts man kanske upp med, andra kanske skickar sexfies and ytterligare några avfärdar man omilt när tålamodet tagit slut. Poolen av potentiella partners, ligg och bottennapp verkar oändlig. Ibland slutar man höra av sig. Ibland hör man av sig för mycket. Ibland är det stelt och obekvämt. Andra gånger himlastormande. Plötsligt en dag sitter man med en kukbild i telefonen. Andra gånger tar man sig inte ens förbi det första meddelandet.
Men så kommer vi till det här med nätdejting. Alla gör det. Alla blottar på ett eller annat vis lite av sitt innersta. Vissa lägger upp avslöjande bilder, andra öppnar upp till främlingar om personliga tankar och erfarenheter, och några beter sig som svin. Några möts man kanske upp med, andra kanske skickar sexfies and ytterligare några avfärdar man omilt när tålamodet tagit slut. Poolen av potentiella partners, ligg och bottennapp verkar oändlig. Ibland slutar man höra av sig. Ibland hör man av sig för mycket. Ibland är det stelt och obekvämt. Andra gånger himlastormande. Plötsligt en dag sitter man med en kukbild i telefonen. Andra gånger tar man sig inte ens förbi det första meddelandet.
Oavsett så är ju sättet vi nätdejtar ändå högst representativt för hur vi är som personer, och jag fasar redan för dagen då min dåliga dejting-karma slår tillbaka. Jag tänker på alla som jag bara slutat höra av mig till, jag tänker på Felix som jag gav ett spydigt svar på tal, jag tänker på stackaren som jag öste ur mig allt som fanns i mitt inre mörker hos, och jag tänker på killen som jag bråkade med och kallade idiot och dum i huvudet innan vi ens hunnits träffats. Och så tänker jag "en vacker dag kommer en av de här männen som jag varit ett arsel mot sitta i samma rum som mig, och ett jobb, ett bolån eller min trovärdighet kommer att vila i hans händer". Det är då man hoppas på att han är en bättre människa än vad man själv har varit.
Men är det verkligen rimligt att hålla god ton och vara en härlig människa över hela internet, hela tiden?