Här borde jag ha sagt nej, men istället säger jag alltså ja.
Det började i helgen...
En stammis kommer in på jobbet och beklagar sig över sin stundande operation. Hon är alltid pratglad och frågar gärna om råd, vad nu för svar hon tänker sig att jag kan ha på livets mysterium?
Det framkommer att hon har marsvin som hon är orolig för hur de ska klara sig när hon ligger inne på sjukhuset. Innan hon går kommer hon fram igen och frågar "skulle du kunna tänka dig att flytta in hos mig och se efter pysarna medan jag ligger inne? Jag är så orolig över dem. Du får betalt och så bor du ju centralt i en trea på Odenplan".
Det framkommer att hon har marsvin som hon är orolig för hur de ska klara sig när hon ligger inne på sjukhuset. Innan hon går kommer hon fram igen och frågar "skulle du kunna tänka dig att flytta in hos mig och se efter pysarna medan jag ligger inne? Jag är så orolig över dem. Du får betalt och så bor du ju centralt i en trea på Odenplan".
Här borde jag ha sagt nej, men istället säger jag alltså ja. Jag tänkte mig att vi pratade om ett par dagar och pengar är ju alltid välbehövligt. Dessutom, marsvin kan väl vara trevliga? Fast jag är ju lite rädd för gnagare..
Vi diskuterar marsvinens behov. De är tydligen väldigt bundna till rutiner.
När jag intet ont anande accepterat ansvaret att tillfälligt flytta in i hennes trea på Odenplan så ber hon mig att stanna kvar hos henne några dagar efter operationen för att hjälpa till med pysarna och hennes andra behov. Här skriker kroppen NEJ, men jag hör mig själv säga "ja... Absolut... Kul", medan jag tvingar musklerna i ansiktet att forma något slags leene.
Får telefonnummer, adress och portkod och instruktioner om att infinna mig om ett par dagar för att "se om jag klickar med pysarna".
Idag var alltså dagen kommen.
Kommer dit, och i hallen möts jag av en massa hö på golvet och känner spontant "nejnejnejnejnejnejnej ta mig härifrån". Lyssnar inte på mig själv, utan tar av mig skor och jacka och kliver artigt på. Tackar mot bättre vetande ja till en kopp te som serverades ur en kanna som såg ut att ha varit insmord i tjära. Fick en mugg med frasiga bitar runt kanten. Försökte dricka utan att låta läpparna nudda kanten, det gick sådär.
Får en rundvisning. I sovrummet har hon bäddat sängen med hö, kojor och allsköns marsvinssaker. Runt sängen har hon byggt ett staket av barnböcker. Ungefär här ringer alla varningsklockor som jag har i kroppen. Jag låtsas vara döv inför dem och sätter på mitt allra bästa poker-ansikte som jag vanligtvis reserverar för mamma.
Vi går in i vardagsrummet och barnkanalen är på tv:n. Hon bjuder mig att sitta på en stol toppad med hö och ger mig en nyckel till lägenheten utan att ens fråga om jag kan tänka mig att dela säng med ett par marsvin.
Min stammis förklarar att marsvinen gillar barnkanalen, så den måste vara på. Hon pratar med bebisröst till marsvinen om att jag är på besök och inte är farlig. Får intrycket att de skiter fullständigt i vem jag är.
Sen lindar hon in Pysan i en filt, som en bebis, och lägger över i min famn. Berättar att hon är en marsvinssångerska och uttrycker sig mycket med ljud. Lite divig och lite tuff. Sen får jag hålla i Piggelina. Hon är en dansös som tydligen gillar mig starkt eftersom hon frivilligt sitter kvar i knät.
Sen går jag på toaletten. Den ser inte ut att ha blivit rengjord sedan huset byggdes på 20-talet. I handfatet står en fossilerad krukväxt. Det finns inget spår av varken tvål eller handduk.
När jag börjar ursäkta mig så visar hon mig sitt arbetsrum. Hon förklarar att när hon kommer tillbaka från sjukhuset så kommer det att bli mitt rum. Hon lovar att hennes terapi-patienter inte kommer att störa mig. Om jag inte vill sova på yogamattan så kan hon köpa en säng, och så får jag nyttja resten av lägenheten såklart. Det är verkligen en deal som gynnar oss båda då jag kan ta hem kompisar också, och med ett läge så centralt så är det ju toppen!
Så just nu känns det som att hon vill att jag flyttar in helt och hållet, men jag tänkte mig tre dagar ungefär...
Vi diskuterar marsvinens behov. De är tydligen väldigt bundna till rutiner.
När jag intet ont anande accepterat ansvaret att tillfälligt flytta in i hennes trea på Odenplan så ber hon mig att stanna kvar hos henne några dagar efter operationen för att hjälpa till med pysarna och hennes andra behov. Här skriker kroppen NEJ, men jag hör mig själv säga "ja... Absolut... Kul", medan jag tvingar musklerna i ansiktet att forma något slags leene.
Får telefonnummer, adress och portkod och instruktioner om att infinna mig om ett par dagar för att "se om jag klickar med pysarna".
Idag var alltså dagen kommen.
Kommer dit, och i hallen möts jag av en massa hö på golvet och känner spontant "nejnejnejnejnejnejnej ta mig härifrån". Lyssnar inte på mig själv, utan tar av mig skor och jacka och kliver artigt på. Tackar mot bättre vetande ja till en kopp te som serverades ur en kanna som såg ut att ha varit insmord i tjära. Fick en mugg med frasiga bitar runt kanten. Försökte dricka utan att låta läpparna nudda kanten, det gick sådär.
Får en rundvisning. I sovrummet har hon bäddat sängen med hö, kojor och allsköns marsvinssaker. Runt sängen har hon byggt ett staket av barnböcker. Ungefär här ringer alla varningsklockor som jag har i kroppen. Jag låtsas vara döv inför dem och sätter på mitt allra bästa poker-ansikte som jag vanligtvis reserverar för mamma.
Vi går in i vardagsrummet och barnkanalen är på tv:n. Hon bjuder mig att sitta på en stol toppad med hö och ger mig en nyckel till lägenheten utan att ens fråga om jag kan tänka mig att dela säng med ett par marsvin.
Min stammis förklarar att marsvinen gillar barnkanalen, så den måste vara på. Hon pratar med bebisröst till marsvinen om att jag är på besök och inte är farlig. Får intrycket att de skiter fullständigt i vem jag är.
Sen lindar hon in Pysan i en filt, som en bebis, och lägger över i min famn. Berättar att hon är en marsvinssångerska och uttrycker sig mycket med ljud. Lite divig och lite tuff. Sen får jag hålla i Piggelina. Hon är en dansös som tydligen gillar mig starkt eftersom hon frivilligt sitter kvar i knät.
Sen går jag på toaletten. Den ser inte ut att ha blivit rengjord sedan huset byggdes på 20-talet. I handfatet står en fossilerad krukväxt. Det finns inget spår av varken tvål eller handduk.
När jag börjar ursäkta mig så visar hon mig sitt arbetsrum. Hon förklarar att när hon kommer tillbaka från sjukhuset så kommer det att bli mitt rum. Hon lovar att hennes terapi-patienter inte kommer att störa mig. Om jag inte vill sova på yogamattan så kan hon köpa en säng, och så får jag nyttja resten av lägenheten såklart. Det är verkligen en deal som gynnar oss båda då jag kan ta hem kompisar också, och med ett läge så centralt så är det ju toppen!
Så just nu känns det som att hon vill att jag flyttar in helt och hållet, men jag tänkte mig tre dagar ungefär...
Här borde jag ha sagt nej, men istället säger jag alltså ja.