enofrivilligyesman.blogg.se

Det är torsdag och det var tre dagar sedan jag sa upp mig från jobbet, 315 dagar sedan jag tog mitt pick och pack och lämnade kärleken bakom mig, samt 14 timmar sedan jag åt någonting.
I perfekt balans till dessa faktum så har jag lite dötid mellan två arbetsintervjuer, är hungrig och funderar över varför ingen spontan-raggar längre (kommer fram till att det numer sköts via Tinder, där man vet att ömsesidig attraktion finns).

 

Jag bestämmer mig för att jag är sugen på dumplings och spenderar en timme med att researcha Stockholms bästa dumplings-hak. Lotten faller till slut på 58 Dim Sum, där man får sina dumplings för 58kr (see what they did there?).
Strax innan jag kliver in i den lilla restaurangen så gör ett stycke ögongodis i form av en man detsamma. Han kan inte bestämma sig för vad han ska ha och det är uppenbart att det är hans första besök också. Den gamla damen bakom disken trummar otåligt med fingrarna medan hon väntar på att vi ska klura ut vad vi vill ha (och vad dumplings egentligen är). Till slut så beställer killen före mig i kön. Jag ber damen bakom disken att överraska mig eftersom jag fortfarande inte lyckats bestämma mig, och hon frågar om jag vill ha samma som killen. "Visst", säger jag och betalar.

 

Jag försöker läsa mitt exemplar av Modern Filosofi som jag köpte i hopp om att se bildad och svår ut. Den grälla dekoren, den kinesiska house-musiken och faktumet att jag kommer på mig själv med att snegla mot det motsatta hörnet i den lilla restaurangen, där killen som stod före mig i kön står och scrollar på sin telefon och också sneglar runt, gör det svårt att koncentrera sig på viktiga frågor som "Måste man älska sin mamma?".

 

När damen slamrat klart i det lilla köket dyker hon upp med en påse innehållandes två lådor som hon räcker över till killen. Han ser förvirrad ut och säger att vi inte är tillsammans. Damen tittar frågande på honom, på mig, och tillbaka på honom. Blicken som hon ger honom stavar orden "men det borde ni vara" lika klart som om hon hade yttrat dem. Besvärat ber han om en till påse så att han kan ge mig min mat. Med en misströstande blick och en suck räcker hon över en till påse, och han smiter ut från restaurangen innan det hinner bli mer pinsamt.

 

Jag funderar lite för länge på om jag borde lita på den gamla damens omdöme och springa ifatt honom och föreslå att vi lunchar ihop, för när jag kommer ut så är han spårlöst försvunnen.

Det hade kunnat vara som på film, där en vild chansning blir början på något stort och vackert. Men så blev det inte.