enofrivilligyesman.blogg.se

Efter dumpling-incidenten så följde den obligatoriska "vart är alla modiga, härliga, positiva och chans-tagande män som kommer fram till en och spontanraggar"-diskussionen med en god vän. I vanlig ordning kom vi inte så mycket längre i vårat resonemang än "jadu...", följt av en skildring av hur utopiskt trevligt det vore om det skulle hända.

 

Mindre än 24 timmar senare hände det.

 

På väg till samma arbetsplats dit jag var på väg för att gå på intervju när jag för några dagar sedan bestämde mig för att köpa dumplings, så springer en kille ifatt mig på tunnelbanan. "Har du två minuter?" frågar han med andan i halsen. Tavlan med avgångstiderna visar att jag har exakt två minuter.

 

Han förklarar att han så gärna ville prata med mig. Vart är jag på väg? Vart står jag politiskt? Har jag funderat över hur jag kan göra en skillnad för bostadslösa flyktingar? Brinner jag för mitt yrke? Vill jag ses efter jobbet och gå på en promenad?

 

Några tankar som hinner snurra runt i mitt huvud under vår korta konversation:
"Han vill bara sälja något. Han är säkert hemlös och hoppas på att kunna följa med mig hem. Gud vilken läskig männska, vem tror han att han är som bara börjar prata med en främlig? Wow, modigt! Han är säkert en yxmördare. Är det så här det känns att gå på en speed date? Undrar om han tagit några droger? Borde jag säga ja?".

 

Jag slänger ur mig ett taffligt "ehm... vi ses säkert någon gång". "Nä, det kommer vi nog aldrig göra..." svarar han och dörrarna stängs.

 

Det hade kunnat vara som på film, där en vild chansning blir början på något stort och vackert. Men så blev det inte.